♥

jag vet inte, ni kanske inte förstår?
min sjukdom.. eller. vän eller någonting för ibland är min sjukdom verkligen
det enda jag har och jag känner mig så psykisktstörd som säger det.
jag är ju faktiskt bara en vanlig, nästan vanlig, tjej.
en riktig svenssonsvensson med en massa problem, och istället för att lösa dem skapar jag mer, har
jag märkt.
Mina drömmar är för stora för min livsposition, jag vill bli förälskad och bli kär och jag
vill bli kändis och doktor och smartast i världen och vacker och sångerska.
Det är kanske dessa drömmar som utvecklat min ätstörning, kanske är det för att jag alltid pushat och blivit
pushad att vara störst, bästa och vackrast.
jag hatar att svika människor, jag hatar den bittra glansen i deras ögon efter sveket och jag hatar
det där bittra, bitande och svidande samvetet som kommer därefter.
Nästan lika mycket som jag hatar ångesten och prestationskraven jag sätter på mig själv.
Tårar är överskattat och jag har slutat gråta för längesedan, det är en ständig kamp att hålla tillbaka strilet
som gärna rinner ner för mina kinder, men jag lyckas på något vis alltid hålla tillbaka.
Det värsta jag vet är när folk försöker trösta mig, det känns alltid som om att jag är den svaga i situationen, vilket
kanske i just den situationen stämmer, men jag vill inte vara svag och hjälplös.
Jag vill ha kontrollen, jag vill vara den som styr spelet, men jag vet att det bara är en utav mindra andra drömmar, för just nu är det spelet och systemet och svagheten som styr mig.

Det viktigaste för mig själv i nuläget är att lyckas, bevisa för mig själv och alla andra att jag inte tappar kontrollen,
att jag aldrig tabbar mig och att jag fan kklarar det här.
det här eller den/det är vad min sjukdom heter, vissa kallar den för hon och andra för ana, men min är kort och gott den.
jag vet inte om det har klarnat upp något för er, men det kändes skönt att skriva.